Bryt ihop och kom igen

Efter 12-timmars arbetspass på lager i torsdag och 8 till i dag, plus en omgång på ”Fortet” här i Umeå är jag TRÖTT! Ögonlocken är som bly och fötterna gör ont (billiga, kassa arbetsskor är döden för vilken fot som helst) och jag känner att träningsvärken börjar komma krypande i armarna.

Att komma från lagad mat och aktiveringshjälp till hundarna medan jag ligger i soffan till att jobba livet ur sig var en lite chock för min kropp. Lägg då på alla bergochdalbanekänslor som jag haft kring Focus.

Nåja, det finns de som har det sämre.

Imorgon är det lugna gatan igen.

På tal om Focus och hans höfter så låter det knäppt, men jag tror att jag går igenom alla de här faserna som finns i sorgarbetet. Ilska, förnekelse och allt vad det är… Jag tror att jag börjar komma till en fas där jag faktiskt inser att han är världens bästa, och han faktiskt FINNS kvar och även MÅR bra. Som min käre fabror sa ”tja du, det är ju ingen fara, han kunde ju ha blivit blind”

Det här inlägget får absolut inte misstolkas.

Jag är hur glad som helst för Helene för att Meja fick beskedet A-höfter idag.

Men jag måste erkänna att det hugger till i hjärtat av avundsjuka…..

Idag fyller han 18 bast. Min lilla lillebror. Jag vet att det låter klychigt, men det var ju som igår han var liten och:

- jag tappade honom i golvet
- han stal mina klistermärken och klistrade upp på sin rumsdörr och hävdade att det inte var han
han gömde mammas vigselringar i sin leksaksspis och hävdade att det inte var han
- han blev fastsatt i sele i flaggstången och skrek som en stucken gris så fort han insåg att han satt fast. Grannarna kom förbi och frågade om vi höll på att ta ihjäl honom
- vi bråkade om vem som skulle sitta i framsätet på bilen
- han började skolan
- han satt i sitt rum och upprepade samma fras hela tiden ”fy fan, fy fan, fy fan”…. (flygplan)
- han lärde sig säga taxi och inte taski

och främst… den tiden jag var starkare än honom….

Han är ju så liten än… lilla lillebror!

Idag är det i alla fall kalas för honom och jyckarna sitter som klistrade vid mammas ben när hon fixar i ordning smörgåstårta och andra läckerheter.

Igår förvånade Fritz mig… Han gjorde något som gör att jag får stora förhoppningar inför Jokkmokks agilitytävlingar. Han var som en vessla i sofforna. Upp, ner, hoppa från soffa till soffa, upp på ryggstöden och balansera där för att sen kasta sig över till fåtöljen. Så gör inte Fritz i vanliga fall, men han måste ha blivit matat med extacy eller nått. Han var SMIDIG… Gjorde inte ett enda snedsteg. Jag trodde aldrig jag skulle använda det ordet i samma mening som Fritz, men undrens tid är inte förbi tydligen.

Idag ringde jag till SKK och frågade varför jag bara fått svar på höftledsröntgen och inte armbågsröntgen på Focus….

De hade ”glömt” att läsa av armbågarna….

förtroendeingivande…

verkligen…

Igår vid tvåtiden så hämtade Margot upp mig för att åka ut till skogen och spåra. Focus har inte spårat sen appellen så jag tänkte bara att ”går det då går det”. En annan hund från Margot Cirre och hans matte Ninni var också med. Ninni la till Focus och jag till Cirre och Margot la själv till sina två. Focus har aldrig gått någon annans än mitt spår. Idag var det någon annan plus någon annans apporter.

Margots 10,5 år gamla tik Malibu började och jag är riktigt imponerad över hennes spårarbete. Vinklarna tog hon klockrent och när hon hittade pinnarna satte hon sig och tittade på Margot. Så alert och pigg och hon är nu har jag bestämt att Focus också ska vara när han bli gammal.

Focus stod näst på tur och han gjorde ett fint upptag, spårade riktigt bra tyckte jag. Han snurrade jättemycket innan sista grejen som var en leksak, men jag tyckte att han löste det fint till slut. Pinnarna tar han och sen kutar han direkt till mig. Så var det ju inte för någon månad sen. Då tog han dem ju bara och spårade vidare med den i munnen.

Cirre imponerade också på mig och tog mitt lite kluriga och delvis snåriga spår med glans.

Margots Garbo var också duktig, men hade väl kanske lite väl mycket energi så spåret i sig var det roligaste idag.

Nöjd och glad åkte vi hem och jag fick blodpalt av mamma. Jag var så mätt att jag somnade nästan direkt i soffan efteråt. Jäklar vad skönt jag mådde! Kvällen bjöd inte på så mycket annat än mys och återigen hen HELT slut Focus.

Carin skickade den här länken till mig på mailen och jag blev SÅÅÅÅ imponerad av hur en hund kan ha en sån attityd genom ett helt program. Tänk om Fritz kunde smittas lite av det där!

Nu är jag i Piteå hos mina föräldar och mår skönt. Jag åkte direkt efter jobbet på fredag kväll så jag var framme vid 20.30. Då fick jag mig lite vin och andra läckerheter och sjönk bara ner i soffan och njöt. Focus blev som vanligt hysteriskt glad av att få träffa ”mormor”. Både han och Fritz svek mig under natten och trängdes med mamma och pappa i sängen. det var faktiskt rätt skönt att få ha täcket för sig själv en natt, även om det sved lite i hjärtat att inte ens Fritz ville vara hos mig.

Lördag kom Margot förbi och gav mig tröstade och kloka ord angående Focus höfter och det kändes riktigt bra måste jag säga. Jag börjar faktiskt tro själv också på att han kommer att leva ett helt vanligt hundliv, även om jag inte riktigt kan släppa blicken på honom på promenaderna, men det blir bättre. Vi tog även en promenad och lät Garbo och Focus leka. De är så sjukt lika! Både i utseende och rörelser. Hon har nästan ett exakt likadant huvud som pappa Carrey och är givetvis oerhört vacker. De sprang fram och tillbaka på ängen med en leksak och busade. Det var riktigt roligt att se.

Vi gick hem, hämtade lite saker och åkte ut till Fårön och gjorde lite uppletande. Jag gömde först två saker till Focus som aldrig kört uppletande med saker förut. Det gick hur bra som helst och han hittade de två sakerna på tre skick.

Garbo körde mellan och hittade sina saker, även den svåra efter lite jobb.

Jag körde en sväng till med Focus också, och första saken hittade han på en gång efter ett rakt och fint skick. Den andra var trög. Jag tror att han blev lite trött i huvudet och började göra andra saker, så jag hjälpte honom rätt mycket och hämtade in det tredje själv. Men jag är mycket nöjd med honom.

Därefter hälsade jag på min mormor och hon blev som vanligt överlycklig av att se hennes ”barnbarnsbarn”. De blev matade med köttbullar, frolic och diverse annat så jag tror alla tre var mycket nöjda när vi åkte därifrån.

Kvällen spenderades återigen med vin och godsaker framför tv:n. Lillebror Eriks flickvän Frida var också här och vi gick igenom de obligatoriska fotoalbumen och jag gick igenom mina klippböcker från min simkarriär som mamma satt ihop. Jag var fasen RIKTIGT bra mellan 11 och 15 års ålder, att det sen gick utför och mina konkurrenter började simma om mig efter det är ju inte så viktigt Jag fick i alla fall rejäla nostalgikänslor och kunde nästan känna klordoften. Jag kan dessutom meddela att jag aldrig någonsin varit så ful som jag var när skolfotot i 6an togs

Focus var så fruktansvärt trött att hans öron slokade och han kunde inte hålla ögonen öppna utan satt och blundade, för han var ju som ändå tvungen att vara med. När Erik kom hem gjorde han några lekförsök, men morrandet hade inte något direkt engagemang och tillslut låg han utslagen under vardagsrumsbordet.

På kvällen stal och Fritz och stängde in oss på mitt rum, och han protesterade inte alls utan la sig hemtamt bredvid mig på huvudkudden. Älskade lillskrutt!

Imorse var det full rulle på Focusen igen som om inget hade hänt. Jag tränade lite med dem på fotbollsplanen bakom huset och hade mamma och störning. Efter Skellefteåtävlingen så måste hon minsann vara med så Focus förstår att det är med matte man ska vara, och det var inga problem alls. Hon stod till och med bakom Focus på fjärren och sparkade i gruset men han var ändå med MIG!

Jag har tänkt lite annorlunda inför starten i tvåan med Focus än tidigare. Jag har alltid startat innan vi riktigt har varit klara för klassen för att jag inte ska känna någon press att lyckas, men nu ska vi träna så han kan alla moment 10p mässigt! Sen om det inte blir alla 10or på tävling är en annan sak, men den här gången ska han ha chansen att göra det. Det känns bra faktiskt.

Vi har läggandet, fjärren och även hoppet om jag får bort startskallet.

Apporten och rutan har vi till 90% och fria följet jobbar vi alltid på. Det är ju det som är svårast när minsta sneda sättande ger avdrag. Just nu tränar vi bort trängandet.

Inkall med ställade och platsen har vi kommit halvvägs med, men där ska det läggas mer krut i vinter. Så får vi se när det blir start. Det är en tävling i slutet på november och en i februari. Jag fuderar på om det kanske ändå blir den senare. Jag hoppas att jag kan hålla mig till det så jag inte stressar fram något och inte håller mig till det jag just sagt

Jag ska lägga tävlingskrutet på Fritz det som är kvar på året. Han har en agilitytävling och lydnadstävilngen kvar. Han är ju redan startad och hyfsat klar i lydnadstrean, så vi hoppas på ett förstapris och så hoppas vi på ett odiskat lopp i agility.

Nu ska jag återgå till att göra ingenting.

Jag är lyckligt lottad som har så många fina människor runt mig som ger stödjande och peppande kommentarer. Jag kan säga att jag verkligen behöver dem just nu. Ni måste tänka på att jag är en sån som gråter till postkod miljonären så det här är nästintill en katastrof för mig. Ida med Mirta var så himla gullig och kom med lite kakor till mig (som förövrigt var perfekta!) och Jenny körde fram till dörren för att hämta upp mig och köpa chips och cola. Sen offrade hon även sig att se Grey’s anatomy med mig. Det var stort.

Gårdagen spenderades annars med att gråta och sova för den huvudvärken jag fick var inte nådig. Ingen vätska i huvudet plus att jag nästan bara åt socker var inte någon bra kombination.

Jag kan inte göra annat än att registrera varenda rörelse han tar när vi är ute nu. Jag hann till och med tappa bort Fritz i skogen i morse för att jag inte hade ögonen på något annat än Focus ben. Jag blir misstänksam när han hoppar upp i soffan för att ligga bredvis mig för det brukar han inte göra. För tänk om han inte håller?! Tänk om han har ont men inte visar nått?! Jag är på hugget att hitta en pik av honom så minsta lilla oväntade beteende kan avslöja att han har ont.

Jag har ju fått tips om omröntgen av flera, och jag är lite kluven till det hela. Jag tycker att om han har fått ett C så är det ju ändå nått som är lite halvers även om han skulle få ett B sen, och ändå inget Focus skulle känna av om det är en annan bokstav på pappret. Men efter morgonens promenad måste jag nog ändå göra det för mig egen skull. Så jag kan slappna av lite och inte efter varje snedsteg som han tar få det där hugget i hjärtat. Men om han då inte skulle få bättre… då skulle jag blir fanatisk med hans höfter. Han är ändå en rätt tung hund på 25 kilo och det frestar på höfterna mer än vad det skulle ha gjort på tex Fritz som bara väger 12.

Gah… Jag blir bara så ledsen… jag älskar ju min Focus!

Jag hade dock ett allvarligt snack med honom igår. Han fattade inte varför mina ögon var så svullna och blöta och sa till mig att han visst hade tänkt hålla tills han var minst 12 år gammal!

I morse gick jag upp rätt sent (ungefär för en kvart sen) och gick ut med hundarna. Kollade posten innan och hade fått ett brev från SKK.

Jag röntgade Focus höfter för 2 veckor sen och i brevlådan låg svaret. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Den kull som var före Focus med samma kombination har haft C, B och en oröntgad, så jag trodde väl inte på A-höfter direkt…. med Focus hade C….

Jag blev riktigt, riktigt besviken och ledsen. En stor klump i magen. C är inte friska höfter även om det är massor av hundar som lever med det utan att ha ont, men ändå…. Min vackra, underbart snälla, duktiga, lyhörda, goa Focus…

Nä, det var var INTE en bra start på dagen…..

FAN FAN FAN!!!

Idag var jag och Helene och tränade lite sök uppe vid Hamptjärnsstugan. Det kändes jätteskojigt att köra med Focus och han fattade DIREKT vad vi höll på med när jag öppnade bagageluckan och satte på honom söktäcket. Han slet som en tok i kopplet upp mot stigen, men så fort jag kopplade lös honom hade han öronen famåt med lyssnade på minsta lilla kommendering från mig. Så jävla underbart och så jävla oväntat! Jag vill kunna ha honom lös på en gång även om det är träning så han sköter sig när vi entrar tävlingsbanan.

Första skicket hade jag kommenderat ut Helene nästan på hela djupet och Focus sprang som en misil i den rätt tuffa terrängen. Djupet var absolut inga problem för honom, men däremot så var det inte ett speciellt rakt skick och inte heller så genomtänkt för min röda räv. Han flängde mest runt, men till slut hittade han Helene. Jag är ändå nöjd över att djupet som var det som spökade på lägret.

Andra var på samma djup i andra hörnet. Inte lika mycket fläng och han hittade Helene mycket fortare, men det var ändå lite ostrukturerat.

Tredje hade jag lagt Helene 20-25 meter ut för att få en bra avslutning och det blev superbra! Han sprang rakt ut och fick upp vittringen på en gång och sökte sig till henne. MYCKET bra avslutning.

Vi har ju inte kört alls mycket, men det syns att han tycker det är så roligt. Draget han har i kopplet på väg mot rutan vibrerar nästan av upphetsning, men så fort det åker av så är det 100 % koncentration. Sen att han inte riktigt har hajjat att han ska RAKT ut eller att vi inte börjat med rullen än är ju en annan sak. Men det här är klart en av de roligaste sakerna jag testat med Focus som jag verkligen tänkt fortsätta med om man bara kan ragga ihop en bra sökgrupp. Är det någon som är taggad på en sökgrupp så är det bara att säga till. Vi är några st som är sugna, men det behövs ju alltid fler. =)

Jag var figurant till Meja och Siri några gånger också på lite enklare nybörjarövningar då det i princip var vindstilla och Helene mest kört spår med sina. Jag var så trött att jag lätt hade kunnat somna på liggunderlaget mellan gångerna. Jag tror att det är min höstsvacka som börjar göra sig påmind. Därför ska det blir så skönt att komma hem till mamma och pappa nästa helg. Jag ska upp dit på fredag och stanna till tisdag eller onsdag och bara njuta, förhoppningsvis träna hund med Margot och Focus snygga halvsyster Garbo och få lagad mat och bara stoppa in i diskmaskin sen. VILKEN LYX!!

Det är rätt bra att vara så nördig som jag är. Jag såg idag att tävlingskalendern för 2010 finns ute på SBKs hemsida nu. Med andra ord, julafton